NÅ DINA MÅL DU OCKSÅ MED FORME. LÅT 2021 BLI DITT ÅR

 

Läs om Malin och Lisas resa tillsammans med Forme och låt dig inspireras för att du ska ta steget vidare för din hälsa och välmående! Låt 2021 bli ditt bästa år!

Kom ihåg, en investering i dig själv är aldrig en dålig investering. 

LÄS OM MALINS RESA HÄR

Min resa med FOR ME och Hälsokompaniet

Hösten 2019, där nånstans bestämmer jag mig för att förlika mig med den jag är, och hur jag ser ut.
Hela livet har jag bantat på ett eller annat sätt, för att idealet är ju att vara smal, det vet ju alla. Men
blir man lyckligare? Blir man en lyckligare människa?

Jag ger upp kampen, orkar inte längre låta allt handla om vad man äter och sen känna ångest över
det, utan släpper taget, jag mår bra, har min familj och fina vänner, tycker själv att jag har ork över till
det jag behöver. Visst, jag har ständig värk, men det har väl alla över 40? Har problem med
andningen, varit inne och undersökts för astma, men det visade inga konstigheter. Har också börjat
fått problem med artros och andra muskelinflammationer som ger ansiktsförlamning, epileptisk och
annat smått och gott, men visst hör väl sånt till, eller?!!…

I december händer nåt, hjärtat börjar krångla, min vilopuls är hög, och man börjar prata om
betablockerare! Vänta lite nu, jag mår ju bra, eller hur var det nu… Tusen tankar snurrar runt och
tidigt en morgon ser jag ett inlägg på Facebook från Hälsokompaniet, och blir först jävligt irriterad,
för där står det igen “Vill du bli smal? Läser om och om igen, och plötsligt står det nåt om
livsstilsförändring, om att komma i form, och det väcker en nyfikenhet, det är ju trots allt nåt som
inte står helt rätt till hos mig just nu, snabbt utan att tänka klickar jag på länken, och tre timmar
senare ringer Britt!!!…

Jag och Britt bokar en tid, och har ett samtal på en timma ungefär, där hon förklarar konceptet, jag är
tveksam, men Britt är smart, och jag tror att hon bestämde åt mig, men fick mig att tro att det var
mitt beslut, ha ha ha… Eftersom jag hade gjort liknande resor förut, och visste att det alltid slutar
tillbaka på ruta ett, så frågade jag om man fick pengarna tillbaka om det inte var nåt för mig, och jag
kommer inte ihåg ordagrant vad svaret var, men Britt fick mig att inse att endera är man med på
resan, eller inte alls. Och min kropp hade ju börjat tala om att nåt inte var helt bra, så i januari 2020
började min resa mot en bättre hälsa, och ja, resan har också inneburit en viktresa men fokus har
varit nåt HELT annat, för första gången i mitt liv, får jag en vägledning i kost och motion, utan fokus
på hur mycket jag väger, och plötsligt blir det roligt, plötsligt är det ingen ångest längre.

Jag skulle ljuga om jag sa att resan varit enkel varje dag, men om man jämför med andra resor jag
gjort med alla möjliga olika metoder genom livet, så är detta ingenting. Ibland har vi sagt att det
känns som om man är på ett AA-möte, bara att här handlar det inte om droger, utan om mat, mat
som används på fel sätt utan att man egentligen vetat om det, ett sockermissbruk för min del…
Det har handlat så mycket om det mentala, hur vi sett på oss själva, och hur vi tänker om oss själva
och det har varit så mycket bra samtal i gruppen, man har fått ta del av andras funderingar och
svårigheter och peppat varandra. Man har fått en vägledning in i träning, skulle aldrig testat alla
dessa pass utan FOR ME gruppen.

Jag trodde inte att jag passade in på Hälsokompaniet, jag hade förutfattade meningar om det, det var
inget för "såna" som mig. Döm om min förvåning när jag insåg att ALLA tränar på Hälsokompaniet,
oavsett ålder, kön, kort eller lång, alla var där. Jag fick inse att jag hade fel, och det var ju bra.

Jag började som sagt min resa i januari 2020, nu är det oktober 2020, och vad har förändrats? Jag
insåg efter några av mina träffar att ett av mina stora problem var sockret, och absolut att jag åt mer
än kroppen kunde göra av med. Jag bestämde mig för att utesluta sötsaker i min kost under de första
6 månaderna.

Efter ca 3 månader försvann den ständiga värken som jag haft i kroppen sen en tid
tillbaka, och mina migränanfall blev betydligt färre! Inflammationerna kommer nu mer sällan, och är
så mycket lindrigare än innan. Mitt humör är bättre, det klart, nu åker ju inte blodsockret berg-och-
dalbana! Jag har fortsatt att undvika sötsaker, och har klarat det över förväntan måste jag säga. Jag
har under dessa månader gått ner 32 kilo, och det har gjort att mina andningsbesvär blivit borta,
ingen mer misstanke om astma!

Det gör också att jag lättare kan hantera min artros, som främst
sitter i knäna. Och jag mår bra, jag har lärt mig att säga att jag ÄR bra (svårt än, men ändå) och jag
njuter av känslan att få köra slut på sig själv på ett träningspass, bara för att få uppleva känslan
efteråt. Jag har tom fixat ett hemmagym, för att få till träningen hemma, det är långt ifrån den
person jag var innan! Jag kan få kommentarer som: Gud va pigg du ser ut, dina ögon riktigt strålar,
det är en härlig känsla, att få höra att det syns att man mår bra! ! Tänk, jag trodde att jag var i helt
okej form, tills jag gjorde detta, och får uppleva den känslan jag har nu, och först nu förstår jag, men
det var väl det Britt såg den där dagen…

Jag vet inte vad det är som gör att jag under denna förändringen känner att det går lättare än
tidigare, men jag tror att det främst är för att det inte handlat om att göra en viktresa relaterat till
utseende, utan om att göra en resa för att hitta en plats där JAG mår bra, en resa om att hitta en
plats där man är sitt bästa. Man gör det för sin egen skull, och inte för att matcha nåt ideal som satts
upp i samhället.

Britts vägledning har varit rak och ärlig, och hon har fått oss att se på oss själva, och att ta ansvar för
vårt välbefinnande, och även att ta ansvar för de saker som vi gör, som inte får oss att må bra, man
längtar efter träffarna, och efter att få lite pepp! Sen finns rädslan för det som kommer sen.
Rädslan för att tappa taget när man nått mål… Vi har pratat mycket om uppföljning, om fortsatt stöd
under en tid, man kan ju inte bara släppa ut en missbrukare i samhället utan återkoppling efter
avslutad behandling, eller hur?;)

Malin okt 2020

Jag skulle ljuga om jag sa att resan varit enkel varje dag, men om man jämför med andra resor jag
gjort med alla möjliga olika metoder genom livet, så är detta ingenting.

Jag trodde inte att jag passade in på Hälsokompaniet, jag hade förutfattade meningar om det, det var
inget för "såna" som mig. Döm om min förvåning när jag insåg att ALLA tränar på Hälsokompaniet,
oavsett ålder, kön, kort eller lång, alla var där.

Efter ca 3 månader försvann den ständiga värken som jag haft i kroppen sen en tid tillbaka, och mina
migränanfall blev betydligt färre! Inflammationerna kommer nu mer sällan, och är så mycket
lindrigare än innan. Mitt humör är bättre, det är klart, nu åker ju inte blodsockret berg-och-dalbana!

Jag har fortsatt att undvika sötsaker, och har klarat det över förväntan måste jag säga. Jag har under
dessa månader gått ner 32 kilo, och det har gjort att mina andningsbesvär blivit borta, ingen mer
misstanke om astma!

Jag kan få kommentarer som: Gud va pigg du ser ut, dina ögon riktigt strålar, det är en härlig känsla,
att få höra att det syns att man mår bra! ! Tänk, jag trodde att jag var i helt okej form, tills jag gjorde
detta, och får uppleva den känslan jag har nu, och först nu förstår jag men det var väl det Britt såg
den där dagen…

Jag vet inte vad det är som gör att jag under denna förändringen känner att det går lättare än
tidigare, men jag tror att det främst är för att det inte handlat om att göra en viktresa relaterat
t»l utseende, utan om att göra en resa för att hitta en plats där JAG mår bra, en resa om att
hitta en plats där man är sitt bästa. Man gör det för sin egen skull, och inte för att matcha nåt
ideal som satts upp i samhället.

LÄS OM LISAS RESA HÄR

 Min resa med FOR ME och Hälsokompaniet

Jag kommer aldrig att glömma när det ringde, i bilen på väg hem från jobbet. En gôrtrevlig kvinna vid
namn Britt ville följa upp den intresseanmälan jag gjort till ForMe några timmar tidigare. Vips så var
det bokat ett möte och hela kroppen skrek nej, nej, nej, detta är inget för dig”!

Jag gick iaf på den bokade tid, utan att tala om för någon. Pulsen var skyhög och försvaret milshögt.
På HK fanns ju bara de där som tränar jämt, dricker Nocco och skrattar åt tjockisar. Varför jag ens
klickat på intresseanmälan var nog mest för att det gick att klicka, trodde inte att det skulle leda till
något. Trots detta skrev jag på för ett år och talade samtidigt om för Britt att hon just fått sin
besvärligaste klient. Det tog flera veckor innan jag talade om för min man vad jag gått med i,
skammen över min kropp var ju liksom min egen och inget jag ville skylta med.
Hela min resa har varit en slank hon hit och en slank hon , i början fattade jag absolut ingenting.
Trodde allt handlade om svält och hård träning. Började dock förändra vad jag valde att stoppa i min
mun. Upptäckte att jag hade helt fel om vilka som tränade på HK och hur stämningen var. Njöt från
första stund av att delta på pass och kände mig genast välkommen, även om jag strök efter väggarna
i ett försök att inte synas.

Det gick ganska bra fram till semestern, jag kom verkligen igång med träning och uppskattade det. Åt
annorlunda och några kilo försvann… .men den mentala delen av programmet hade jag ännu inte
fattat. Under sommaren gick jag in i en verklig dipp, fortsatte träna men åt som förut. Tog ut mina
tvivel på Britt och blev arg för allt jag inte fick äta och trotsade genom att verkligen äta allt som föll
in. Var nog på väg att hoppa av…. trodde att det bara handlade om att bli smal och eftersom jag alltid
upplever mig själv som en tjockis oavsett vad så kändes det så lönlöst. Jag skulle ju aldrig lyckas ändå.
Kom tillbaka till ForMe efter sommaruppehållet och hade inte gått upp allt jag tidigare gått ner. Fick
stöd i att ombestämma mig, jag fortsatte. Gruppen jag gick i kändes så go och jag ville inte mista de
nya vänner jag fått.

Återtog makten över vad jag valde att stoppa i min mun och kom in i en lång period av absolut
förvirring. Glömde bilen på jobbet, kallade folk vid fel namn, glömde möten… kom ur denna period
och upptäckte att jag var…. glad.

När jag satt på första träffen med Britt hade jag länge upplevt enorm trötthet, magproblem, värk i
hela kroppen, svettningar, akne, depressioner, hemska känslosvall… till och med tankar om att det
var lika bra att ge upp. Jag hade vid ett flertal tillfällen sökt läkarkontakt då jag trott att jag var i
klimakteriet, blivit utbränd, hade cancer i magen, fastnat i en kronisk depression, fått
glutenintolerans, listan kan göras lång. Britt vet att jag höll fast vid dessa tankar en lång tid in i
ForMe.

Idag vet jag att jag hela mitt liv har ätit mig sjuk. ForMe har hjälp mig att komma i kontakt med min
kropp och jag vet idag vad som händer med mig beroende på vad jag stoppar i mig. Idag kommer
effekten omedelbart om jag äter sådant som jag egentligen inte tål. Fransk äppelkaka är gott för
stunden men snabbt efter sista tuggan blir jag illamående, yr, trött, svettas och måste skynda på toa.
Jag har förstått att jag är en överätare av rang. Jag älskar socker och snabba kolhydrater då de ger en
snabb lugnande och sövande effekt. Hela mitt liv har socker och snabba kolhydrater varit min
snuttefilt, min tröst, min belöning, min bästa vän. Jag var verkligen på väg att äta mig till graven, jag
var så himla ledsen och trött. Kändes som jag stod utanför min egen bubbla och tittade in på alla som
levde och njöt.

Idag är mitt fokus på vad jag kan äta för att må bra. Jag planerar min kost varje dag och jag planerar
in min träning varje vecka. Jag älskar att köra slut på kroppen och upptäcka att jag blir starkare och
friskare för varje vecka.

Idag vet jag också att ForMe handlar lika mycket om mental träning och styrka som om kost och
motion. Jag väljer därför att prioritera min mentala träning, hôvve måste med, och märker att min
kroppsmedvetenhet ökar för var dag. Jag kommer aldrig kunna fokusera på min vikt eftersom de
tankarna väcker min ätstörning. Mitt mål är att varje dag uppleva mig själv som frisk och stark.
Jag har dagar när jag är trött, ledsen och orolig. Jag kan ha en dålig dag…. men min sämsta dag idag
är tusen gånger bättre än min bästa dag förr. Jag har blivit av med min hjärndimma, mina
klimakteriebesvär, min depression, mina magproblem. Jag är pigg, känner mig energisk… och glad.
Jag var så himla sjuk när jag satt på första samtalet med Britt, utan att förstå det.

Jag känner mig så tacksam idag, jag vill aldrig tillbaka dit. För mig är detta en mental resa och mitt huvud behöver vara
med om jag ska få balans i kropp och själ. Jag har ForMe att tacka för att jag idag lever, min tacksamhet är gränslös.
Stort tack!

JAG VILL VETA MER OM FORME